Amanita regalis
Vad du bör veta
Amanita regalis är en sällsynt hallucinogen / psykoaktiv svamp. Den innehåller den högsta mängden muscimol; 2-3 gånger mer potent än Amanita muscaria, och jämförelsevis dubbelt så stark som Amanita pantherina. Används av shamaner för andlig och fysisk läkning. Den förknippas med shamanistiska och magiska riter.
Hattytan är mörkbrun, mörk umbrabrun, ockrabrun, ockraoliv, sällan grågul, mörkare i mitten, täckt med rester av det allmänna höljet, i form av flingor med oregelbunden form, först ljusgul, senare vitaktig, med åldern grågul färg. Ringarna är en rest av volva som lämnats kvar under expansionen av den unga fruktkroppen. Hatten är köttig och när den är mogen har den spår på marginalen. Gälarna sitter tätt ihop, är fria från fästen på stammen och vita med en krämig gul nyans. Köttet är vitaktigt, svagt gulaktigt i stammen och gyllengult under nagelbandet på locket. Den ändrar inte färg i luften och har en obetydlig smak och lukt.
Vanlig i de skandinaviska länderna, men finns även i östra och norra Europa. I Nordamerika är dess distribution begränsad till Alaska.
Andra namn: Kunglig flugsvamp, Sveriges kung Amanita, Amanite Royale (Frankrike), Königsfliegenpilz (tyska), Muchomůrka Královská (Tjeckien).
Identifiering av svampar
Hatt
Hatten är 7-15 (20) cm i diameter, till en början halvklotformig, senare konvex, konvexspridd, plattspridd och ibland något konkav i mitten. Huvans yta är mörkbrun, mörk umbrabrun, ockrabrun, ockraolivfärgad, sällan grågul, mörkare i mitten, täckt med rester av det allmänna täcket, i form av flingor med oregelbunden form, först ljusgul, senare vitaktig, med ålder grågul färg.
Gälar
Hymenoforen är lamellär. Gälarna är tjocka, först smalt fastsittande, senare fria, krämiga.
Stjälk
9-20 cm hög, 1-2.5 cm i diameter, förtjockade nedåt, med en knölig förtjockning vid basen, fibrösa och sammetslena, vita eller vitaktiga, ibland något bruna på kontaktställen. Ringen är bred, hängande, vitaktig och sitter i den övre delen av stjälken. Volva har vuxit, i form av flera gulaktiga vårtfläckiga band på en lökformig förtjockning.
Kött
Köttet är blekt gulaktigt, under huden på locket är det gulbrunt eller olivocker, utan uttalad lukt.
Sporer
9-12 * 6-9 μm, elliptisk eller brett elliptisk, med slät yta, icke-amyloid.
Sporavtryck
Vit.
Livsmiljö
Växer i barr- och blandskog, mindre ofta i lövskog, bildar mykorrhiza med granar, tallar och björkar.
-
Säsong
Augusti till oktober.
Liknande arter
-
Finns i norra Europa. Hatten är ljust orange utan små slöjfragment men med en randig kant. Stjälken har en gul färg.
-
Vissa arter har glänsande bruna lock. Blir röd vid kapning.
Toxicitet
Ett förgiftningsfall rapporterades från Finland, där tre personer trodde att de hade ätit den ätliga parasollsvampen Macrolepiota procera. Förgiftningssymtomen, som började 1-2 timmar efter intag av svampen, var gastrointestinala - illamående och kraftiga kräkningar. Två hade manifestationer i centrala nervsystemet och kolinerga symtom, inklusive hallucinationer, förvirring eller medvetslöshet samt riklig salivavsöndring och svettning. Alla tre individerna återhämtade sig inom 4-24 timmar utan några skador på lever, njurar eller det centrala nervsystemet. Som denna incident visar neutraliserar inte tillagning av svampen helt de giftiga komponenterna i Amanita regalis. Kemiska analyser har visat att denna art innehåller ibotensyra och muscimol, samma giftiga beståndsdelar som Amanita muscaria.
Amanita regalis har förmågan att bioackumulera tungmetallen vanadin, ett fenomen som först rapporterades i Amanita muscaria år 1931. En fältstudie av skandinaviska exemplar fann vanadinhalter som varierade från 38 till 169 mg vanadin per kg torr svamp (genomsnitt 119 mg/kg). Som jämförelse kan nämnas att vanadinhalten i de flesta andra svampar normalt är mindre än 2 mg/kg.
Taxonomi och etymologi
Amanita regalis beskrevs först som Agaricus muscarius β regalis av Elias Magnus Fries i hans Systema Mycologicum, publicerad 1821. År 1887 behandlade Pier Andrea Saccardo den som en variant av Amanita muscaria. Edmund Michael blev 1903 den förste att betrakta den som en egen art.
1941 föreslog Jean-Edouard Gilbert en fullständig omorganisering av släktet Amanita i sin världsmonografi över släktet, och flyttade det till Amanitaria som A. muscaria var. regalis. I sin ursprungliga (1949) version av Agaricales in Modern Taxonomy, betraktade Rolf Singer den som en underart av A. muscaria, men noterade att den kan betraktas som en separat art; i den fjärde utgåvan (1986), listade han den som en distinkt art.
På senare tid har en japansk grupp studerat biogeografin för A. muscaria och närstående arter, och drog med hjälp av molekylär fylogenetisk analys slutsatsen att taxonet bör betraktas som en gruppering av A. muscaria, snarare än som en egen art. Från och med 2012 listar dock både Index Fungorum och MycoBank taxonet som Amanita regalis.
Det specifika epitetet härstammar från det latinska ordet regalis, som betyder "kunglig".
Synonymer
Amanita umbrina Pers. (1797)
Agaricus muscarius β regalis Fr. (1821)
Agaricus muscarius var. umbrinus (Pers.) Fr. (1838)
Amanita emilii Riel (1907)
Amanitaria muscaria var. regalis (Fr.) E.-J.Gilbert (1941)
Amanita emilii f. lutetiana R. Heim 1963
Amanita muscaria var. umbrina (Pers.) Sacc. 1887
Amanita regalis (Fr.) Michael 1904 f. regalis
Amanita regalis f. umbrina (Pers.) Neville & Poumarat 2002
Källor:
Foto 1 - Författare: Andreas Gminder (mollisia) (CC BY-SA 3.0 Ej införd)
Foto 2 - Författare: Nina Filippova (CC BY 4.0 Internationell)
Bild 3 - Upphovsman: Far min (CC BY-SA 4.0 Internationell)
Foto 4 - Författare: Tatiana (CC BY 4.0 Internationellt)
Bild 5 - Upphovsman: Tatiana (CC BY 4.0 Internationellt)
