Panaeolus fimicola

Vad du bör veta

Panaeolus fimicola (syn. Panaeolis Ater) är en utbredd, mestadels oätlig men inte giftig svamp, som ibland innehåller små mängder av hallucinogenen psilocybin.

Det är svårt att föreställa sig en tråkigare svamp, men denna mycket mörka mottlegill lyckas på något sätt göra sig synlig på gräsmattor efter regn. De mörkbruna hättorna, ibland nästan svarta, bleknar med åldern och täcker ett stort spektrum av nyanser av brunt.

Identifiering av svampar

1. Pileus (Hätta)

   (1)1.5- 3.5(4) cm, kamformad, sedan konvex till plan, trubbig, smutsgrå till svartaktig, ofta med rödaktiga eller hasselröda toner, hygrofan, blekgrå till gulaktig när den är torr, slät, med ett smalt brunt randband, något strimmig i marginalen när den är fuktig. Köttet är tunt och gråaktigt.

2. Lameller (gälar)

   Adnate, nära varandra, till en början grå-olivacous, blir fläckig och mörkare till svart med åldern, kanterna förblir vitaktiga.

3. Stipe (stjälk)

   (4)6 - 8(10) cm x 1 - 2(3) mm, lika, smala, något förstorade vid basen, ihåliga, sköra, smutsigt vita till leriga, blir brunaktiga mot basen med åldern, släta, vitrutiga vid toppen, föråldrade något silkigt strimmiga, ring saknas. Köttet är smutsigt ockrafärgat, bräckligt.

4. Mikroskopiska kännetecken

   Sporer Svartaktigt grå. 10.8 - 14.2 X 6.9-9.5, ellipsoid eller citronformad, basidier 4-spåriga. Gälkantcystider fusiforma, typiskt med långa halsar, gälsidescystider saknas.

5. Säsong

   På våren eller under regnperioderna.

6. Livsmiljö och utbredning

   Panaeolus fimicola kan hittas växande i jord eller dynga, gödslade gräsmattor och andra gräsbevuxna platser, sen vår till mitten av hösten. Utbredd över Nord- och Sydamerika samt Europa och Afrika; vanlig.

   Växtsätt - solitär till spridd.

7. Blåmärken

   Något blåmärken på några av exemplaren vid basen.

Liknande arter

1. Stropharia semiglobata

   Dyngspindeln, har en övergående ring och lämnar ett brunt sporavtryck.

2. Panaeolina foenisecii

   The Brown Mottlegill, är ljusare brun när den är våt och torkar ut från hattens mitt för att bli krämigt beige.

Taxonomi och etymologi

År 1788 beskrev en brittisk mykolog, James Bolton, för första gången denna art vetenskapligt och gav den det (ogiltiga) namnet Agaricus varius. Det var den store Christiaan Hendrik Persoon som fastställde dess första giltiga artnamn (dess basionym) i sin milstolpepublikation från 1801 och namngav den Agaricus fimicola.

Nästan trekvarts sekel senare, 1874, uppstod det nu accepterade vetenskapliga namnet Panaeolus fimicola när den franske mykologen Claude-Casimir Gillet (1806 - 1896) överförde denna art till släktet Panaeolus.

Synonymer till Panaeolus fimicola inkluderar Agaricus varius Bolton, Agaricus fimicola Pers., Prunulus varius (Bolton) Gray, Panaeolus fimicola var. ater J. E. Lange, Panaeolus obliquoporus Bon, och Panaeolus ater (J. E. Lange) Kühner & Romagn. ex Bon.

Det råder ingen enighet om den korrekta taxonomiska positionen för svampar i släktena Panaeolus och Panaeolina, som vissa myndigheter inkluderar i familjen Strophariaceae och andra i Bolbitiaceae.

Panaeolus, släktnamnet på denna svamp, betyder brokig och är en referens till den fläckiga eller brokiga färgen på gälarna. Det specifika epitetet fimicola kommer från det latinska substantivet fimum, som betyder dynga, och det latinska verbet colo, att bebo - det betyder alltså att leva på dynga. Dessa små bruna svampar lever ofta i gräsmarker som är rika på dynga, men de kan också dyka upp på gräsmattor som inte har gödslats med dynga.

Källor:

Foto 1 - Författare: Jerzy Opioła (CC BY-SA 3.0 Ej publicerad)

Foto 2 - Upphovsman: Don Johnson (CC BY-SA 3.0 Oporträtterad)

Foto 3 - Författare: Jerzy Opioła (CC BY-SA 3.0 Unported)

Foto 4 - Författare: Jerzy Opioła (CC BY-SA 3.0 Ej rapporterad)